Att sova, eller att inte sova

Nej. Nu ska jag egentligen sova, men det är ju Scruuubs! DD:
Jag är seriöst mörkrädd som ett jävla as.. Det är inte roligt. Alls :((

Konsten att övertyga folk om att man kan skapa ''konst''

Det är dessa bilder jag har hållt på med i paint idag.
Fast just den här gjorde jag igår. Jättesipmpla, jag vet. Men det håller mig sysselsatt i alla fall. :)

Det väldigt negativa är att jag kan bara ladda upp i jpg-etc- filer, men i de filerna så ''skuggas'' bilderna v sig själva. Detta tycker jag inte om och vill meddela att de ska inte vara suddiga egentligen. :(

Still Ill- thinking

Jag har varit sjuk i en vecka nu. Det vill säga ÖVER en HELG också. Det har väl varit skönt att kunna ta det lugnt ensam, men utan cigg i FYRA dagar leker inte livet med dig längre!! ><

Sedan vill jag önska lycka till till Nicoo på din resa! PUSS
Det kommer att gå så bra.

SS - sjuk och sur

Man kan bestämma sig.
Man kan bestämma vad man ska känna, vad man ska göra. Man kan styra allt- om man vill.
Dock är det något av det svåraste som finns att göra. Det är inte bara att sluta vara arg och bli direkt glad. Men det går. Finns det några gränser för vad vi kan och inte kan göra?
Jag hävdar att svaret är nej.
Men jag prsonligen är kass på att bestämma mig, eller så är jag skitbra.
Kan fortfarande inte släppa en sak. Vad jag än ser, så ser jag det negativt. Men det står jag för, det är jag som är ''barnet'' nu. Jag är inte klar med det negativa än.
Det är ju svårt att fylla ett glas med helvitfärg och hålla det helvitt om det fortfarande finns svartfärg kvar. Eller hur?

Men, jag har svårt att välja annars. Till och med vilken glass jag ska köpa ibland.


PEPPRA! -.-

Konsten att skrämma sig själv.

Konsten att skrämma sig själv.
Jag insåg att jag vill ha bekräftelse av människor, men när jag inte får det så blir jag besviken. Men när jag får det- men utav ''fel'' person, så blir jag förbannad och tycker att han/hon är inte lite fräck.
Konsten att skrämma sig själv.

'Are we human?'
Vilket får mig att fundera på vad är humant?
Jag anser att dagens sätt att se på beskrivningen av humant är när man låter känslorna styra positivt för andra människor. Men borde det egentligen inte vara våra djuriska instinkt, som vi låter falla bort mer och mer.
Men det kanske är därför man kallar det humant. För vi är inte djur längre.
Vi är något annat. Styrda av konstanta känslor som leder oss in på olika vägar, olika val.
Men om vi skulle tänka bort allt detta, så skulle vi kunna överleva?
Jag ska inte gå in djupare i mina tankar på det området än så. För om jag blottade mina tankar kring detta skulle jag kunna låta ytterst brutal, vilket jag inte menar över huvudtaget. Jag vill snarare uppmuntra alla att våga tänka i banor som är lite udda och skrämmande.
Tro mig, du kommer att gilla det efter ett tag.

Dags att fortsätta se på the break-up.
PUSS

Welcome to my brain, or should I say Brian? ;)

Jag sitter med pirrande ben framför min dator och tänkte öppna min knepga hjärna ännu en gång.

Jag läste i min dagbok härromdagen, jag kände spontant att något bra måste hända mig snart. Väldigt snart.
Sedan jag var runt tretton år, har jag bara mått dåligt med några korta stunder av ljus.
Finns permanent lycka?

Tvivelaktigt. Men vi vet väl inte vad lycka är om man inte har varit olycklig. Det är som att växa upp i ett hus där du får allt, allting. Varenda liten pinnal som går att få, kan just du få. När som helst. Utan några större ansträngningar.
Har den personen rätt till att må dåligt?
''Vad'' skulle den personen må dåligt över då?

Personligen anser jag att det är klart att vilken människa som helst har rätt att känna sig ledsen, glad, sur, förbannad etc.
Allting beror ju på vilken miljö som vi lever i, eller snarare, vilken miljö vi är uppväxta i.
Somliga gråter över att deras barbie gick sönder, andra gråter över att de inte fick mat en kväll.
Är jag grymt rå som anser att känslorna kan vara lika sanna över en barbie som över lite mat?

Vad är viktigt, vad är rätt?

Jag är en enda stor rundgång. Det ena leder till det andra. Å' snart, mina vänner, ska jag publicera ett avsnitt ur min verkliga dagbok här, det finns två eller tre sidor som jag faktiskt vill att ni ska se.
Jag vet inte varför jag vill att ni ska se dem, men antagligen för att få ännu en inblick i vad mina tankar kretsar om.

God natt, Sov gott.
Ps. klockan stämmer inte på min blogg. Inte alls faktiskt.

Yesterday- does that make me crazy?

Det känns som om min hals inte vill att jag ska kunna varken prata, äta eller dricka.
Självklart så vinner jag över halsen genom att svälja ändå. Så illa är det inte, men det är strejkdags tydligen. Tack.

Igår var en väldigt intressant dag, allting började med ett bråk med mamma som slutade med att jag och Emma rymde upp för det gamla, gråa vulkanberget som fortfarande rök i sin ilska. Det svåra med att klättra upp för det inte så branta berget var att det låg is på det, så våra fötter flög runt bäst de ville.

Tack o lov så dök det upp en skogsstig precis vid toppen av berget, som strax tog oss till ett lägenhetsområde där Rebecca (som nu har joinat oss) också var lättade över att slippa klättra mer.

Vi besöker en fest där jag klär av mig naken i en pool full av skum, när Alex tömmer poolen och sprutar vatten på mig. Han är rasande på mig, men jag tycks inte förstå varför. Amanda och alla andra var ju inte sura.

Jag börjar jaga katten, jag badar den vita katten i handfatet tills det sprutar vatten ur örona henne. Jag tittar ut från badrummet men skymmer min nakna kropp med dörren samtidigt som jag ber Bodil att ge mig en handduk. Jag tänkte på katten först, men insåg att jag behövde den mer och eftersom att katten nu hade sprungit iväg kunde jag ta den själv.
Jag märker att Anders sitter i vardagsrummet och har en suspektbilck mot mig, men jag ignorerar det lätt.

När jag äntligen har fått kläderna på försöker jag hitta den vita katten igen. Istället hittar jag en svart katt med orangea tigerränder på ryggen.
Vi börjar att leka, han biter mig i pekfingret då han plötsligt blir en rotwieler valp.

Det är nu jag vaknar.

Optimister- och andra idioter.

Det känns som om jag befinner mig i ingenting. Jag tar dagen som den kommer, skjuter upp saker och ting medans jag hoppas på det bästa. Jag väntar på någonting stort som ska hända. Men ska jag göra något för att skynda på detta som ej finns men kanske kommer att finnas en dag? Ska jag lita på ''ödet'' eller ta saken i egna händer.
Beslutsångest.
Dessutom, om jag ska ta saken i egna händer så blir det
Beslutsångest, igen.
Vad är jag ämnad för?

Jag vet vem jag är. Tror jag. Men jag kan likt förbannat inte komma på ett skit att göra med mig själv.

Jag vill in i en sagobok, ett äventyr så långt bort ifrån min vardag att jag skulle kunna längta till att göra en läxa. Jag förstår inte varför jag inte kan få leva i en värld som består av vackra ting, kärlek, magi och de klassiska krigen mellan de onda och det goda.
Jag antar att jag alltid har haft en enorm fallenhet för det magiska, men har aldrig kunnat ta del av det ordentligt.
Varför kan inte jag få en prins? TöntMolly slår till igen.
Men alla har väl drömt sig bort där de iprincip får deras hjärtan bortrövade av en upprorisk, förbannat snygg och charmig prins/snubbe som förändrar hela din existens.
De flesta har fått uppleva den, men inte jag.
Är det så mycket fel på mig? Är jag äcklig? Luktar jag illa? Är jag inte någons ''sort''? För fet? För omogen? För ung? För gammal? Är jag helt psyko? Eller vet jag bara inte vart jag har mig själv.

Det kan ju vara det som är problemet. För om jag inte vet vem jag själv är till fullo, hur kan jag då veta vad jag letar efter?

Samtidigt så är jag för lat för att leta, jag vill att han ska dyka upp och göra det som jag har drömt om.
Det är också en sak som jag stör mig på hos mig själv, min ofattbara lathet. Jag vill att allting ska serveras på ett silverfat som jag fritt kan äta från, utan att behöva diska.
Jag vet inte varför denna egenskap tär på mig så, men det är väl antagligen för att jag inte får någonting gjort. Jag förlorar mig själv i ett ständigt kapplopp där mitt mål är.. Ingenting. Vad är mina mål? Ambitioner?
Jag har ingen aning.

Vad klagar jag över? Jag har det bra ju? Jag har vänner som jag tycker om, jag är inte ful (trots att det är en smaksak), jag är relativt intelligent, social, en mamma som jag kan prata med som tycker om mig som den jag är. Men ibland, tar ovetskapen slut på min bensin.
För länge har jag levt i det gråa, jag är redo för rengbångens tid nu. Jag vill ha det, nu.

Vad jag kanske försöker att säga är, på ett krångligt och ett invecklat sätt, att jag är känslig.
Jag har stängt ute mycket i mitt liv som jag är på god väg att face-a en gång för alla.
Mitt huvud fylls också med tankar som jag behöver få ur mig. Skammen med att jag egentligen inte har några problem att beklaga mig över fyller min relativt tomma, tillfälliga kropp just nu.

Vem är jag? Vart är jag påväg?
Optimister- och andra idioter.
Känner mig dum, fängslad och ensam.

@ home, alone

Är så mätt på popcorn.. Ska aldrig äta det igen. Bläh.

Jag sitter ensam hemma med ont i halsen, illamående och känner mig allmänt dålig. Jag är stressad över skolan men kan inte börja plugga. Världenssämstablogg.se haha!

Nu ska jag sova. Har inget speciellt att tillägga. Cptråkigt.
Men innan du drar, kan du ge mig en cigg?
Pratade med mamma om rökningen igår, jag sade att jag rökte ibland, typ en gång i veckan/varannan vecka. Jag tror faktiskt att jag ska trappa ner på rökningen.

Meeeeeeeeen vi ser hur det blir med det. Jag håller ju på att klara mig en hel dag utan det nu? Det börjar tära lite på mig så jag äter en massa popcorn istället...

Är så mätt på popcorn.. Ska aldrig äta det igen. Bläh.

En helt ny värld ?

Jahapp, så jag har gått och blivitt en i mängden som tror att just deras blogg ska bli en populär en. Officiellt en i mängden.
Trots att detta ska vara min sida, mina tankar, mina idéer, känslor osv. så kan jag känna en liten press på hur jag ska skriva och uttrycka mig på grund av diverse konflikter.
Jag sitter alltså och pluggar nu.. Plugga, va det ja..
Men kom ihåg alla shitbrains där ute- jag är Molly.