Optimister- och andra idioter.

Det känns som om jag befinner mig i ingenting. Jag tar dagen som den kommer, skjuter upp saker och ting medans jag hoppas på det bästa. Jag väntar på någonting stort som ska hända. Men ska jag göra något för att skynda på detta som ej finns men kanske kommer att finnas en dag? Ska jag lita på ''ödet'' eller ta saken i egna händer.
Beslutsångest.
Dessutom, om jag ska ta saken i egna händer så blir det
Beslutsångest, igen.
Vad är jag ämnad för?

Jag vet vem jag är. Tror jag. Men jag kan likt förbannat inte komma på ett skit att göra med mig själv.

Jag vill in i en sagobok, ett äventyr så långt bort ifrån min vardag att jag skulle kunna längta till att göra en läxa. Jag förstår inte varför jag inte kan få leva i en värld som består av vackra ting, kärlek, magi och de klassiska krigen mellan de onda och det goda.
Jag antar att jag alltid har haft en enorm fallenhet för det magiska, men har aldrig kunnat ta del av det ordentligt.
Varför kan inte jag få en prins? TöntMolly slår till igen.
Men alla har väl drömt sig bort där de iprincip får deras hjärtan bortrövade av en upprorisk, förbannat snygg och charmig prins/snubbe som förändrar hela din existens.
De flesta har fått uppleva den, men inte jag.
Är det så mycket fel på mig? Är jag äcklig? Luktar jag illa? Är jag inte någons ''sort''? För fet? För omogen? För ung? För gammal? Är jag helt psyko? Eller vet jag bara inte vart jag har mig själv.

Det kan ju vara det som är problemet. För om jag inte vet vem jag själv är till fullo, hur kan jag då veta vad jag letar efter?

Samtidigt så är jag för lat för att leta, jag vill att han ska dyka upp och göra det som jag har drömt om.
Det är också en sak som jag stör mig på hos mig själv, min ofattbara lathet. Jag vill att allting ska serveras på ett silverfat som jag fritt kan äta från, utan att behöva diska.
Jag vet inte varför denna egenskap tär på mig så, men det är väl antagligen för att jag inte får någonting gjort. Jag förlorar mig själv i ett ständigt kapplopp där mitt mål är.. Ingenting. Vad är mina mål? Ambitioner?
Jag har ingen aning.

Vad klagar jag över? Jag har det bra ju? Jag har vänner som jag tycker om, jag är inte ful (trots att det är en smaksak), jag är relativt intelligent, social, en mamma som jag kan prata med som tycker om mig som den jag är. Men ibland, tar ovetskapen slut på min bensin.
För länge har jag levt i det gråa, jag är redo för rengbångens tid nu. Jag vill ha det, nu.

Vad jag kanske försöker att säga är, på ett krångligt och ett invecklat sätt, att jag är känslig.
Jag har stängt ute mycket i mitt liv som jag är på god väg att face-a en gång för alla.
Mitt huvud fylls också med tankar som jag behöver få ur mig. Skammen med att jag egentligen inte har några problem att beklaga mig över fyller min relativt tomma, tillfälliga kropp just nu.

Vem är jag? Vart är jag påväg?
Optimister- och andra idioter.
Känner mig dum, fängslad och ensam.